sen jag var 15 år. och det kommer alltid vara. du är så jävla viktig för mig att ingen kan förstå. inte ens jag själv. kan jag snälla få vara lika viktig för dig?

att jag ens iss bry mig. och ens funderar. att jag pallar hoppas. jag fattar inte. jag vet ju att det inte är så som jag vill att det ska vara.

du är ett stort jävla frågetecken för mig. jag vet ingenting. inte vad jag kan förvänta mig, inte vad jag kan få. jag har ingen aning hur jag ska hantera dig. du kan vara en av de få personer jag är 100 % mig själv med. tycker du om den personen, trivs du med den? eller är det bara roligt för tillfället?

vad vill du? är min känsla rätt eller är det bara en lycklig illusion som jag har skapat mig för att kunna leva nära dig? men om jag har rätt, skulle det någonsin fungera? varför är det du som fått min kärlek och inte någon annan?

för jag vet inte om jag skulle kunna leva med dig...

då bär det av på jobb igen om en timme. inte speciellt spännande, men det är i alla fall näst sista veckan. kommer väl åtminstone ha bra sällskap och förhoppningsvis ha roligt så går veckan fort. men eftersom det är rockoff den här veckan kommer vi antagligen ha en massa fulla och odrägliga svenskar ombord. men barnfamiljerna kanske minskar.

well, i miss you

tack för att du fick mig att börja teckna igen.

obehag som fan. morfar är dålig igen, han fick en liten blodpropp igår. tack och lov fick han bara en minneslucka. men jag är hysterisk. ingenting funkar som ska, och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. jag vill umgås med någon men helst bara sitta och stirra.

dessutom blev jag ensam hemma nu. och snart ska jag på jobb igen. kan inte slappna av för en sekund och hjärnan går på högvarv utan att jag egentligen funderar på något.

kaos

fick sån lust att teckna idag, och nu fick jag äntligen en ide som jag haft länge ner på papper. så underbart skönt att lyckas med något för en gångs skull. är lite sådär äckligt nöjd med bilden.

upptäckte också hur kul det är att rita nakna män. måste leta upp lite bilder på internet och öva. i och för sig så borde jag öva mer på kvinnor, för det är mycket svårare när de oftast inte har lika tydliga muskler.

ska väl se om jag skulle kunna fixa upp bilden här, för fy vad nöjd jag är.

puss!

har varit på äventyr ute på brändö. visst hade vi kul, men det var inte riktigt värt resan fram och tillbaka och den onödigt stora mängden pengar som gick åt. men, men nu har vi i alla fall provat på det och kommit fram till att vi inte gör det igen i första taget, det är vi lite för bekväma för.

brun blev jag åtminstone, men brände mig i ansiktet och har lyckats bli både mygg och bromsbiten. ikväll tar jag det lugnt.

puss!

jag lovar, jag kommer slå sönder något om du inte hör av dig snart .

varför, varför, varför blir det alltid såhär? varför gör jag alltid samma misstag? varför kan inte jag älska någon som älskar mig tillbaka för en jävla gångs skull?

jag är så trött, så jävla trött på att jämnt bli besviken. jag väljer alltid fel. det spelar ingen roll längre, för oavsett hur jag gör så gör jag fel.

jag visste att jag skulle ha stannat ombord.

GE MIG UPPMÄRKSAMHET ! ! !

ska det vara på det här viset kunde jag ju lika gärna ha stannat ombord och tjänat pengar. inte kul och bli välkomnad på det där viset. fnys..

jag känner mig lite ensam och ledsen. känns aningen konstigt att vara hemma igen. vi har haft en så himla kul vecka ombord, så det är nästan lite synd att vara hemma. bortsett från att mina knän tycker mycket om att jag är hemma och vilar dom lite.

samtidigt känns du längre bort än någonsin, både mentalt och fysiskt. stirrar på ditt namn, men det ger ju fan ingenting...

nervös och nojig så helvete, men försöker och försöker vara lugn så min kropp inte ska märka det. men det är väl den som märker först.

spännande och livlig helg trots att man är ombord. lite lättare psykiskt när man har saker att göra hela tiden. men ska bli himla skönt att komma hem snart. och sen är det bara två veckor kvar på skutan och sen börjar skolan. ett äventyr i sig.

mitt humör åker berg- och dalbana. jag är van vid att mitt psyke är lätt att rubba, men va fan... nu kan jag inte ens tänka rakt.

känns rätt bra att va ombord. samtidigt som jag hemskt gärna skulle vara hemma. men egentligen vet jag inte alls vad jag vill och jag kan inte sätta fingret på vad som är fel. eller, egentligen vet jag vad problemet är, jag vill bara inte veta av att det är så.

men hur det än blir nu, hur jag än mår, så var det det bästa som hänt på länge.

visst blir det alltid konstigt, men jag vill inte det. inte den här gången. inte när det inte finns tid för det konstiga att läka i lugn och ro. sex veckor utan att tvingas till sällskap. men jag kan inget göra, jag gör bara fel. men det enda jag ville var att läka det innan det blir sex tomma veckor. men jag har misslyckats, och nu kan jag bara vänta.

sex veckor, kanske mer...

ibland borde man bara låta bli att göra vissa saker. som när man vet hur det kommer att bli efteråt. man vill det så fruktansvärt mycket att det gör ont, men sen så gör det ont ändå. men jag lyckas ju alltid ha något att må dåligt över, så det är väl bra att byta känsla lite nu och då.

men att jag skulle hamna på den här smärtan igen var ju bara självklart. jag avskyr den verkligen.

vet ni den där känslan, när man vill något så fruktansvärt mycket att man är rädd för att överhuvudtaget försöka få händelser att utveckla sig i den riktningen? När man är rädd för att sabba allt bara genom att ta ett enda steg, men samtidigt sabbar det ändå just för att man inte tar det där steget?

välkommen till min värld, här fungerar det mesta så