Söndag

Igår var det sista kvällen på Rockoff, och jag var i princip nykter. Det eftersom det på fredagen blev lite för mycket och min mage absolut inte ville ha alkohol.
Eller igår föressten? Känns som om det var en vecka sen eller något. Min tidsuppfattning är rubbad. Efter en dag på jobb har gårdagen försvunnit in i ett töcken där hela den senaste veckan finns.

Den här veckan har jag:

• insett att det faktiskt finns killar som tänder på mig
• konstaterat att alkohol får folk att säga sanningen (även om jag inte vill höra den)
• förvånats över hur ens vänner kan förändras
• (nästan) beslutat mig för att aldrig dricka Upcider igen, orsak; det är vidrigt
• klätt upp mig på diverse olika sätt och faktiskt känt mig snygg i allt
• slösat alldeles för mycket pengar
• upplevt total lycka i ungefär 5 minuter

Dessutom har jag hela dan idag funderat på hur en speciell person lyckats snärja mig totalt. Varje gång jag beslutar mig för att jag inte är kär i den personen så lyckas han på något sätt få mig till det i alla fall. Men den är gången, är det bättre än någonsin.

Fredag

Jag känner mig grisigt osocial.


Först hade jag inte riktigt lust att fara till Lillängen, det kändes för jobbigt med att fara dit (jag slutar jobba sju), sen sova nånstans (jag sover dåligt borta) och sen ta sig hem på söndan i någorlunda tid eftersom päronen och systern är i Vasa och jag måste ta hand om syrrans kanin och hålla ett halvt öga på huset. När någon sen försöker övertyga mig om att jag borde komma dit för att ha lite kul p.g.a att jag tydligen har varit "torr" (hmpf) på den senaste tiden, gör inte saken bättre och jag blir ju såklart ännu mer övertygad om att jag inte känner för att fara. Dessutom är det en bit dit och man kan inte fara hem mitt i natten om det blir tråkigt.

Hursomhelst så fick jag ont i halsen idag på dan. Det kändes som jag hade fått en tumör eller något liknande på vänstra sidan i halsen och det gjorde t.o.m ont att prata. Då insåg jag att nähäpp, nu blir det inte Lillängen vare sig jag vill eller inte för jag har noll lust att vara sjuk när vi ska på Iron Maiden (förtar halva nöjet att sitta där med halsont och feber). Så jag håller mig alltså hemma och kurerar mig.

Men då, då får jag ju såklart lust att fara till Lillängen i alla fall. Suck...


Så vad ska man säga. Jag kan ju fan aldrig bestämma mig för vad jag vill och för vad jag har lust med. Jag kan inte acceptera att that's it utan jag måste såklart vara totalt tvärtemot. Men nu vet jag en sak i alla fall. Så fort jag kommer hem från Stockholm och Rockoff sätter igång, då ska jag vara med på allt som folk hittar på. Så fort någon vill ha med mig på något ska jag vara positiv, och följa med på det (om jag inte jobbar just då vill säga). Och om inte det får mig att sluta känna mig så förbannat tom inuti så vet jag inte vad jag ska göra.

Måndag

I hate Mondays.


Tänkte bara upplysa om att jag inte skulle ha lust med det här igen, att slitas i två delar utan att veta vilken känsla jag ska följa. Speciellt som på sin höjd två av min vänner kan se objektivt på saken och kanske ge mig ett råd. Objektet är ju i varje fall ett annat den här gången, men det är inte fans så mycket bättre. Där får man för att man har förmåga att känna känslor.

FÖRBANNA!

Onsdag

Jaaa, jag vet inte jag. Jag känner ett behov av att skriva men jag har inte riktigt något att skriva om . . .

Juni iår har varit liknande som det senaste två åren. Jag gick under jorden. Det är lättast så. Att bara slippa allting för ett tag. Samtidigt insåg jag också att orsaken till att jag gör det inte är att jag drabbas av stora personliga kriser, utan att jag helt enkelt inte vet vad jag ska göra av mig själv när mina rutiner försvinner. Nu tänker väl alla ngt i stil med:

- skaff dig nya då!

Men jag KAN INTE! Sorgligt nog, så kan jag inte det. Att skaffa nya rutiner för mig tar så lång tid att sommaren är slut och skolan har börjat igen innan jag har fått det gjort. Jag har så fruktansvärt svårt för förändringar och att anpassa mig till dem att det ibland är läskigt. Vad gör jag sen när det händer stora, hemska saker i mitt liv?

Men jag kom ju till sist upp från "underjorden" och då fick jag istället någon slags chock av att umgås med för många människor samtidigt. Men när känslor man inte vill känna krockar med för mycket folk kan det bli traumatiskt ^^,

På fredag ska vi festa iaf, och är då en viss person ute då, så kommer han inte undan. Det harjag sist och slutligen bestämt mig för. Vad som händer sen är en annan sak, men nu, efter mycket velande och andra fånerier så ska jag se till att jag får manligt sällskap för en kväll i alla fall ;P