Måndag

Jag förstår inte. Jag borde inte tänka på sånt. Men ändå är det som det är.

Jag har förstått varför folk skär sig i armarna.

Jag kan sympatisera med dem som gör det för att dämpa sin ångest. Inte med små fjantiga fjortisar som gör det för att få uppmärksamhet, men med dem som verkligen mår dåligt.

Det här innebär ju inte att jag hade tänkt börja med det, men...

Jag är inte så imponerad av det här med blod och ärr, men smärtan som de tillfogar sig själv den förstår jag, nu. För det är ju så, att det är bara fysisk smärta som hjälper mot ångest. Så är det, och det går inte att ändra på.

Men ni som känner mig, tro nu inte att jag mår så här pga en enda besvikelse. För det finns så mycket som ni inte vet, så mycket mer...

Söndag

Jaha, då var det dags igen...

Den här gången hjälper bara fysisk smärta och utmattning märker jag...

... och mina riktiga vänner förstås <3

Fuck this world

Onsdag

Idag städade jag ur min garderob. Det var en spännande historia.
Först slet jag ut alla jävla papper, häften och annan skit som jag sparat på sen högstadiet (fråga fan inte varför, för det har jag inte en blåblekaste aning om). Det mesta åkte i pappersinsamlingen. Sen insåg jag att jag hade nästan en! hel hylla till att ha kläder på :D

Då blev det aktivitet från min sida, jag slet ut alla kläder (en hylla i taget dock) och kastade allt jag inte ville ha av någon anledning i en hög. Sen satte jag in de kläder jag skulle spara. Men trots att jag fick bort en massa skit och onödiga kläder så fanns det ändå inte plats i garderoben?!?!?

Morr, jag vill ha en ny garderob...

Söndag

Jag avskyr söndagkvällar!!!

Det är den värsta tiden på hela veckan. Jag har oftast inte nånting att göra, så då sitter jag bara och gör ingenting och känner mig ensam. Visst skulle jag väl kunna få arsle ur stolen och ringa någon och vara lite social. Men samtidigt känner jag inte att jag har lust med det heller.

Det är de kvällarna som jag riktigt känner hur ångesten bränner stora hål inuti mig. Hål som aldrig läker utan blir de där tomrummen som är så förbaskat svåra att fylla.


Men idag är det i alla fall bättre än igår. Igår kändes det som jag skulle gå åt. Jag ville bara slita hjärtat ur kroppen så att jag skulle slippa känna smärtan i det. Det är väl egentligen hjärnan som är den skyldige, men det är i hjärtat det gör ont. Alltid i hjärtat.


Funderar idag också en hel del på vad som skulle kunna hjälpa mig i de där stunderna. Insåg just att det bara är att umgås med vänner som hjälper, och i de stunderna är jag inte kapabel till att ta kontakt med någon och fråga om vi kan ses. För just då, vågar jag inte lita på speciellt många, och oftast vet jag att de gör något annat och inte kan ta sig an en patetisk liten människa med ångestattacker. I mitt huvud är det så i alla fall.


Ärligt talat vet jag inte varför jag skriver det här. Men jag skulle aldrig kunna förklara det för någon face to face för då skulle det bli fel ord.

Och jag behöver få ut det.

Torsdag

Idag började skolan.

...
.....

Jag vet inte vad jag tycker om det. Det känns bara tomt, som det gjort de senaste månaderna. Det mest positiva är väl i alla fall att nu har jag bara kvällar och helger att sitta och känna mig ensam, hopplös och sönderslagen på. Kanske finns det en chans att ångesten minskar en aning också, kanske inte. Nu börjar ju studentproven...

Jag behöver kärlek.

Kan du snälla ge mig det?
För jag vågar inte...

Eller du, kan du ge mig det på riktigt?
Men är det det du, jag, vi vill?



det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, men det kan vara svårt att tro om man inte ser den

Onsdag

Idag, för cirka 10 minuter sen hade jag ångest över vad jag skulle ha för kläder.

Vad är det som händer med mig?!?!? Jag har aldrig förut i mitt liv haft ångest över en sån sak. Det läskiga är också att jag bara ska till stan, ingenting annat, så vad spelar det för roll egentligen?

Usch.