Det är den värsta tiden på hela veckan. Jag har oftast inte nånting att göra, så då sitter jag bara och gör ingenting och känner mig ensam. Visst skulle jag väl kunna få arsle ur stolen och ringa någon och vara lite social. Men samtidigt känner jag inte att jag har lust med det heller.
Det är de kvällarna som jag riktigt känner hur ångesten bränner stora hål inuti mig. Hål som aldrig läker utan blir de där tomrummen som är så förbaskat svåra att fylla.
Men idag är det i alla fall bättre än igår. Igår kändes det som jag skulle gå åt. Jag ville bara slita hjärtat ur kroppen så att jag skulle slippa känna smärtan i det. Det är väl egentligen hjärnan som är den skyldige, men det är i hjärtat det gör ont. Alltid i hjärtat.
Funderar idag också en hel del på vad som skulle kunna hjälpa mig i de där stunderna. Insåg just att det bara är att umgås med vänner som hjälper, och i de stunderna är jag inte kapabel till att ta kontakt med någon och fråga om vi kan ses. För just då, vågar jag inte lita på speciellt många, och oftast vet jag att de gör något annat och inte kan ta sig an en patetisk liten människa med ångestattacker. I mitt huvud är det så i alla fall.
Ärligt talat vet jag inte varför jag skriver det här. Men jag skulle aldrig kunna förklara det för någon face to face för då skulle det bli fel ord.
Och jag behöver få ut det.
1 kommentar:
jag förstår <3
Skicka en kommentar