Måndag

Jag förstår inte. Jag borde inte tänka på sånt. Men ändå är det som det är.

Jag har förstått varför folk skär sig i armarna.

Jag kan sympatisera med dem som gör det för att dämpa sin ångest. Inte med små fjantiga fjortisar som gör det för att få uppmärksamhet, men med dem som verkligen mår dåligt.

Det här innebär ju inte att jag hade tänkt börja med det, men...

Jag är inte så imponerad av det här med blod och ärr, men smärtan som de tillfogar sig själv den förstår jag, nu. För det är ju så, att det är bara fysisk smärta som hjälper mot ångest. Så är det, och det går inte att ändra på.

Men ni som känner mig, tro nu inte att jag mår så här pga en enda besvikelse. För det finns så mycket som ni inte vet, så mycket mer...