Jamen si bara, här försöker man övertyga sig själv om att näj inte e man så där totalt nerförälskad i någon heller. Sådär fånigt kär att man blir överlycklig bara personen i fråga tittar på en. Jag trodde inte att det var så, jag trodde nästan helt och fullt på det själv, till och med när jag och jackass diskuterade saken trodde jag att det var så. Men sen...
När jag är på väg hem i bilen med mamma så vem kommer inte joggande emot oss på sviby bron? Jo, just det han! Och vad gör han? Jo, han hälsar, innan jag hinner göra det.
Snacka om att jag känner mig patetisk, men vid det tillfället insåg jag att jag är så jävla nerkärad i den människan att det är pinsamt. Jag trodde att det hade gått över, men icke!!!
Så det är väl bara att erkänna, jag är kär. Suck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar